Jag vet inte om det är kul eller skrämmande att det finns så mycket igenkänning med huvudgestalten i Charles Bukowskis debutroman Postverket. De flesta av oss delar lyckligtvis förmodligen ganska få drag med Henry Chinaski. Men det finns något befriande i hans fuck off-mentalitet som är svårt att värja sig mot och ännu svårare att inte tycka om. Precis som romanen där Henry Chinaski verkar. Den saknar i princip intrig, är simpelt uppbyggd, och kanske just därför är den svår att lägga ifrån sig. Den är beroendeframkallande.
Bokens handling
Henry Chinaski är en perifer figur som rör sig strax ovanför samhällets bottenskikt. Han försörjer sig som brevbärare på Postverket. Han dricker, träffar kvinnor, hänger på galoppbanan och är konstant full eller bakfull. Jag ogillar att nämna att han träffar kvinnor i samband med sånt som är moraliskt laddat, som om det vore något fel. Det är dock en så pass central del av Chinaskis ensidiga liv att det ändå får bli så. Det som i sammanhanget är fel är väl då sättet han beter sig mot de kvinnor han träffar. Men han gör dock ingen skillnad på kvinnor och män. Han är odräglig mot de flesta människor.
Charles Bukowski och tiden på postverket
Bukowski själv fick anställning Postverket på 50-talet och återvände efter ett uppehåll för att bli kvar där i cirka tio års tid. Det finns många skildringar av arbetande människor som egentligen aldrig har haft ett så kallat riktigt jobb. Bukowksi är inte en av dem.
Det finns ingen paradox i att en person kan skildra en erfarenhet som hen inte har haft. Ta bara Bruce Springsteen som exempel. Ekonomiskt oberoende från 20-årsåldern men har trots detta byggt en karriär på att skildra den lilla människans lott i livet. Mer träffsäkert än de flesta dessutom.
I Bukowskis fall så tycker jag att hans bakgrund ger berättelsen en extra dimension. Autenticiteten lyser igenom mellan raderna. Jag tror det är hur han skildrar hopplösheten i att vara en skuggestalt i samhällets utkant och vara förtryckt av vardagens monotoni.
Språk och stil
Romanen är dock allt annat än monoton. Det är tvärtom ett jävla drag. Korta kapitel, rappa meningar och fullt av humor och svärta blandat om vartannat. Det är en text skriven av någon som längtar bort, och prosans form fullkomligen trasar sönder och gör indirekt upp med den typ av auktoritet som Chinaski är kuvad under.
Texten är ett välriktat njurslag mot hela etablissemanget. Ofta bångstyrig, äcklig och mörk men samtidigt lyser den av humor, tillförsikt och ömhet. Det är i den spännvidden som texten får sin nerv, i svärtan som står i relief mot ljuset, i rebellen som ibland står på barrikaderna och ibland resignerar. Postverket – Romanen som blev Bukowskis genombrott
Postverket – Charles Bukowski slår som författare
Postverket blev Bukowskis stora genombrott. Efter att ha knegat många småjobb, skickat in noveller och texter till undergroundtidningar så kunde han 51 år gammal plötsligt lämna allt det där bakom sig, bli författare på heltid och flytta till de finare kvarteren i Los Angeles.
Den älskvärde och motbjudande antihjälten Chinaski
Henry Chinaski lever på andra premisser än vi vanliga dödliga. Trots sin till synes alldagliga framtoning gör Bukowski honom till en större version av sig själv. En fiktiv karaktär har tillåtelse, ja kanske till och med skyldighet, att ta ut svängarna. Chinaski blir antihjälten som verkar i fiktionen, i dikten, som bekant överträffar verkligheten.
Och jag tror det är viktigt att hålla isär verklighet och fiktion. Chinaski är ofta osympatisk, precis som du och jag är bland, eftersom vi är människor. Men Bukowski spetsar till det mer än så. Henry Chinaski är extra allt och lite till. Och det är i dessa ögonblick som en del av magin uppstår, när Bukowski frikopplar sig själv från Chinaski och låter honom löpa fritt. Den älskvärde, motbjudande rebellen Chinaski
Det finns något uppfriskande att den här gestalten bara pågår, att han aldrig reflekterar nämnvärt över sitt leverne. Han underhåller sin alkoholism som om den vore en diet eller ett arbete. Och arbetsmoral råder det ingen brist på, varken när det gäller spriten eller arbetet på Postverket. Chinaski bröstar bakfyllorna som om de vore en del av hans arbetsuppgifter.
Han är älskvärd och jag hyser motvilligt sympati för honom på samma sätt som för Homer Simpson eller Tony Montana. De ger utlopp för något allmänmänskligt som baseras på mekanismer som alla i någon mån drivs av men inte är särskilt stolta över.
Bakom den hårda fasaden
Så för att återgå till inledningen där jag reflekterar över att igenkänning är beklämmande när det står i relation till Henry Chinaski. Ja, kanske det. Men var ligger själva igenkänningen? Inte i de direkta handlingar som han utför, utan mer i de underliggande orsakerna till hans agerande. Det blir snart tydligt att sättet han är blir ett utlopp för något annat. Hans ilska som kanske bottnar i rädsla, hans kaxighet som rymmer en stor osäkerhet och alkoholen som skyddar honom från att slippa ta i något han helst vill glömma. Romanen gestaltar träffsäkert det som konst så ofta har för avsikt att skildra. Vad det är att vara människa.
Fakta om boken
- Utgivningsår: Postverket gavs ut 1971 i USA med originaltiteln Post Office
- Svensk översättning: Boken översattes till svenska av Einar Heckscher och gavs ut på svenska första gången 1982.
- Det är den första romanen där vi får träffa Charles Bukowski’s alter ego Henry Chinaski
- Bukowski’s fullständiga namn var Henry Charles Bukowski, vilket torde ha namngett huvudgestalten.